Hej, Jag vill börja med att gratta min älskade vän Irina Bernebring-Journiette som fyller âr idag!!! Önska jag var hos dig. Idag har vi varit ute med det mobila teamet och vaccinerat barn och undersökt gravida kvinnor. Vi va rent ut sagt ute i riktiga buschen. Vi hoppade in i en stor jeep med sjukhuspersonal och det tog oss ca 45 min att komma fram. Det va skumpiga vägar hela vägen och i slutet körde vi genom smala trânga stigar vilket var en upplevelse i sig! Pâ plats gav vi barnen ballonger vilket uppskattades till tusen, de va sâ glada att de skrek och sprang rundor som smâ galningar, sötaste ungar i världen!! Nâgot som är väldigt frustrerande här I Tanzania är att inte kunna kommunicera med patienterna för ofta pratar de inte engelska. Som idag exempelvis var det en utmaning för mig att förklara till de gravida kvinnorna hur de skulle lägga sig pâ britsen, huvudet pâ denna sidan och fötterna pâ denna, inte pâ sidan utan pâ rygg osv.. att inte kunna förklara vad man ska göra och varför känns trâkigt…. inget “lärande i vârden” med andra ord. Det gäller alltsâ att ha fantasi med ett leende pâ läpparna. Nu ska vi äta en Jätte god grönsakssoppa som vâr husmor Mary har lagat! Imorgon väntar en spännande dag pâ barnavdelningen! Igâr va vi ute pâ power-walk och människorna höll nästan pâ och svimma när de fick se oss gâ hastigt framât med musik i öronen ;)

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Igâr hade vi första dagen pâ sjukhuset och jag hamnde pâ förlossningsavdelningen med Cicci, vilket vi valde av ren nyfikenhet. Jag slängs in pâ avdelningen brevid en kvinna som hâller pâ att sys i underlivet efter att ha fött ett barn. Det enda jag ser är blod. Blod, blod, blod överallt, pâ golvet, pâ väggarna och pâ läkarens arm. Doften av blod är det enda jag känner och lite längre bort hâller tre andra kvinnor pâ att föda. Samtidigt ligger en nyfödd bebis invirad i en sarong utlämnad pâ bordet. Bebisen skriker inte som vanligt utan barnmorskan tittar till honom lite dâ och dâ för att se sâ att han är vid liv och ger honom lite syrgas och ingen vet om han kommer överleva. Jag stâr och observerar hela situationen och känner hur min kropp blir svagare och svagare och hur allt börjar snurra i huvudet pâ mig. Jag försöker bita ihop och tänker att detta är normalt i Afrika. Tillslut stâr jag inte ut längre utan mâste ta mig ut för att samla energi. Vid det tillfället ville jag bara fly men efter lite vatten och luft blev jag genast bättre och kunde fortsätta dagen pâ förlossningen där jag och Cicci fick vara med om en förlossning !! Kvinnorna här fâr ingen bedövning och inte gör de mycket ljud av sig för det annars fâr de smisk av personalen. Högre smärttröskel i Afrika? Imorse vid 06:30 ât vi frukost pâ en jätte mysig plats, sâ kallad ap-berget. Tvâ svenska läkarstudenter visade oss vägen vilket lâg ca 30 min gângavstând. Fantastisk plats ute i naturen! Vi sâg dock inga apor. Imorgon är det dags för ny dag pâ sjukhuset och sen ska vi gâ pâ nâgon slags ceremoni för nyexaminerade sjuksköterskestudenter. Idag köpte jag mig en mobil sâ nu kan ni nâ mig pâ : +255 784 651 305 Hoppas allt är bra där hemma, saknar er!!