Sjuksköterska i Kalmar!
Men heeeej!
Tänk att ett helt år har gått sedan jag kom hem från min fantastiska upplevelse som volontär i Ghana. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt tillbaka på alla mina små busungar, familjen och allt annat underbart som Ghana hade att erbjuda. När jag tänker på hur jag kände mig innan avresan kände jag mig som en säker, kaxig och självständig tjej som klarar av det mesta. Den känslan försvann ganska fort när jag väl hade kommit på plats. Jag kommer ihåg hur klumparna bildades i magen och hur hårt jag fick kämpa för att hålla emot tårarna, inget som jag visade för familj eller vänner där hemma, för att just slippa ''aww lilla gumman'' som bara skulle kännas värre. Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam som jag gjorde när jag kom till min Ghananska familj långt borta i ingenstans. Det enda jag ville var att åka hem och krama om min underbara mamma, det var nog det enda jag hade i tankarna i början. Jag var nästan irriterad och arg på mig själv att jag hade kommit på en sådan konstig idé att själv åka till Afrika i två hela månader, ''varför utsätter du dig för detta Louise de Martignac, varför,varför?!'' tänkte jag för mig själv och ångrade att jag hade åkt.
Tiden gick och en norsk volontär kom till byn och allt blev så mycket enklare, det var en skön känsla att helt plötsligt få ut allt man tyckte och tänkte om en den nya världen vi befann oss på, att bolla sina tankar med någon annan kändes otroligt skönt, någon som förstod mig. Jag började komma in i den afrikanska kulturen, rytmen och människorna. Jag slutade bry mig att folk stod och stirrade, jag slutade vara kräsen och började inse att jag började trivas mer och mer. Nyfikenheten fanns där och jag trivdes att ha raka, ärliga och vänliga människor runt omkring mig, så länge de fick lite mat och vatten så var de nöjda. Självklart så lever vi i en annan värld i västvärlden än vad dem gör i Afrika men det var oerhört lärorikt att få uppleva något helt annat och självklart fanns det mycket som jag hade svårt för, till exempel att inte en enda jävel kunde hålla tiden, här pratar vi om 1-2h förseningar, ibland 3h.
Nog om det, mitt liv förändrades mycket efter resan, mina tankar om min dåvarande utbildning Service Management kändes för min del, inte lika viktig längre. Min dröm blev nu att få hjälpa människor, hjälpa människor på ett konkret sätt. Hjälpa fattiga som rika, vare sig i Sverige, Afrika eller i någon annan spännande kontinent. Att sadla om var inget lätt beslut, men man ska ju följa sitt hjärta eller hur? Så min nuvarande plan är att läsa till sjuksköterska i Kalmar under 3 år. Skolan börjar den 17 januari och jag börjar faktiskt bli nervös, det kommer bli mycket plugg och denna gången ska jag försöka strukturera och organisera min studietid lite bättre. Jag kommer få lämna underbara människor som jag älskar och den underbara staden Helsingborg (som jag i och för sig är ganska trött på just nu).
Att blogga är egentligen inte alls min grej, eller ja...att skriva överhuvudtaget, men om jag ska vara ärlig så är det ganska skönt att få ner lite tankar om framtidsplaner eller tankar överhuvudtaget. Jag testar ett tag så får vi se hur bra det går! Bloggens utseende ska definitivt bytas ut mot något annat så att det blir lättare att läsa.
Kommentarer
Trackback
